sjunga dansa klappa takten!

Jag kom på en briljant ide! Jag ska ju inte sjunga det är ju ni kära klasskamrater!! Tänkte att ni skulle få tolka texten hur ni vill, skrika viska, prata, morra, baklänges, på ett annat språk, sjunga när man är anfådd. well well what do ya say...ey??

appropå självcentrering

shit när jag gjorde stavningskontrollen, så trodde programmet att mitt namn var felstavat och föreslog marint, jag säger..taskigt!! Det är som om jag inte betyder någonting alls för blogger!!!

ljud

jag har problem med ljudet. Det är inte det att det inte låter, har till och med plockat fram mina egna grejer och sitter med flashig mikrofon och puffskydd och grejer, problemet är hur det ska låta. Jag hade tänkt spela in en visa som min morfar har skrivit till mig. Den framställer mig verkligen som en lallande jänta i skogen. och jag har verkligen aldrig gillat den. Den är så struttig och romantisk och jag har alltid nästan skämts lite när morfar vill att jag ska sjunga den för honom. Den passar ju in i min konflikt med dalaromantiken. Men nu när jag sitter och ska spela in den så blir det bara hemskt, jag känner att verkligen inte gillar den. Kanske är det den Marit som bor i Marits visa som mitt projekt handlar om, den bilden som jag är utled på.

Här är iallafall texten:

Marit hon spelar och sjunger och trallar högt
ibland hemskogens mäktiga tallar
kisar mot solen och visslar och ler
kanske en pojke på skönheten ser.

(sen så fortsätter det i samma stil,
men jag tänkte bara ha med just denna)

sen så tycker jag att det blir så internt. Vem vill veta egentligen. Såg en dokumentär idag om kriget på balkan, vilket fick mig att känna mig så introvert och egocentrerad. Här sitter jag och fokuserar på något som tar upp all min tid och så handlar det om min konflikt med romantik som jag illustrerar med en docka.......... eee well well....

ska försöka lägga upp sången om jag vågar...så ni får höra.

häst i minimalistisk inredningsanda

kolla kolla vilka fina hästar jag har hittat. Inte lätt att vara kurbits och röd var dag. Ibland måste den ju få ta en paus och fly till en plats som denna. Det känns som en visningsbild för en lägenhet, någon har ställt fram en skål med rödlök lagt fram fina böcker eller som här slängt ut lite bokstäver och hästar, yey. vem äger dalahästen egentligen? jag äger ingen dalahäst.

konflikten är löst

Så här glad blev dockan när hon fixade sina dalakonflikter. Jag inser att det tar längre tid att jobba med film ju längre man håller på, hittar hela tiden nya grejer som jag vill ändra. Men snart så, bara jag får lite ljud.

att ändra på sina bilder

rita med pinne

är precis hemkommen från workshop på röda sten. Den handlade om att rita och tänka på nya sätt kring just tecknandet. Vi fick rita med kol på långa pinnar! det var svårt men gött, nästan som att fäktas!!

hey mama!

Jag måste kommentera mig själv. Jag skrev precis att "finns det inga kvinnor som kan beskriva hur bilden av dalarna ser ut, eller har sett ut. så kom jag ju på att min mamma skriver på en bok om våran by just nu. Även om det är en liten grej så är det ju ändå en röst och en del i det stora hela. yes!

ladies??

Jag upptäcker att jag bara träffar på äldre män när jag undersöker bilden av Dalarna och romantiken överlag. Anders Zorn, Carl Larsson, Thoreau, Gustav Ankarkrona (kompis till zorn och en som diggade timmerhus och grundade hemslöjden)mfl. och inte minst nu Göran Greider. Självklart så hade vi ju konstnärsfruarna, men även fast de också var verksamma så var de ju just konstnärsfruar. Fanns eller finns det inga kvinnor som kan beskriva bilden? Är det bara porträtterade som så där lite frodiga görandes någon kvinnosyssla, eller med en fin liten röd hätta på huvudet kanske? Kan man kalla det Zorn gjorde för orientalism? Nakna kvinnor i folklig miljö, i timmerstugan eller på björnfällen. Vad är egentligen skillnaden mellan detta och Gaugains målningar av nakna kvinnor i söderhavet, om man tänker på motivvalet? primitiva och äkta människor som levde nära naturen. Något som man hyllade men samtidigt kunde stå lite vid sidan av och experimentera med.... Självklart inser jag ju att de var män som levde under en tid då världen såg ut på detta sätt och att mycket har förändrats sedan dess. Men jag tycker ändå att det är en intressant jämförelse.

carl larsson en rebell?

såg på nyhetsmorgon igår. De pratade om en utställning som kommer att vara på carl larssongården i sommar. Den heter Sundborn goes extreme eller något liknande, och handlar om hur extrema karin och carl var på sin tid och hur ser den extrema designen ut nu egentligen, när blir den folklig som karin och carl larssons design. Det känns konstigt att tänka på carl larsson som extrem i sitt uttryck, fast samtidigt också intressant. Kunde han veta att han skapade en bild av sverige som skulle etsa sig fast hos alla, på kakburkar och bonade och det där nordiska ljuset. Men kan man jämföra dagens skl extrema design med den som var på deras tid? Är de likvärdiga när det gäller att gå emot de rådande design idealen? Jag känner att jag borde läsa in mig på detta. Borde inte mitt projekt som går ut på att skapa en ny bild av dalarna, en som inte är daterad till början av 1900talet, bli inbjuden till den där utställningen ju!

en insikt

jag vet inte om jag är så bra på att blogga. jag tycker att det här projektet är fantastiskt kul och det är grymt med seminarium där man får diskutera vad man tycker och höra hur det andra angriper ämnet. Men jag känner att jag blir så tråkig i mitt bloggande, blir trött på mig själv liksom, allt känns ointressant. Precis som just detta, vem vill egentligen höra mitt gnäll. Det kanske bara handlar om lathet. Eller att jag väntar på något roligt och intressant att skriva. kanske ska jag bara skriva ner lite hela tiden utan att vänta... ja jag gör det nu...

springa fort och solen som värmer skönt

idag har jag upplevt natur igen, men inte slottskogen denna gång utan skatås och delsjön. En morsk liten tur upp för en massa backar och inte så mycket ner. Jag vet inte om jag någonsin kommer att anse mig vara sportig. Jag tycker att det är roligare att titta på det man springer förbi och om man springer fort då missar man ju.

Jag träffade en engelsman en gång som sade att svenskar har en slags terapeutisk relation till naturen och att vara utomhus. Om det är fint väder så måste man vara ute "it's good for ya". Enligt honom så var man lite suspekt om man inte begav sig ut i fina vädret. Inte vet jag, men visst har man alltid sedan barnsben fått höra att "gå ut och lek nu när det är fint väder, hur kan ni sitta inne, solen stärker kroppens immunförsvar", till den grad att man i vuxen ålder får ångest om man stannar inne.

slottsskogen

Hittade till alla djuren i slottsskogen igår. Helt plötsligt en påfågel. Klart att det är fint. Men samtidigt tycker jag att det hänger ihop med det som jag försöker arbeta med, arvet från förut, arvet från nationalromantik och kolonialism. För att på något sätt så hänger slottsskogen ihop med dalarna. Slottsskogen har ju också timmerstugor, och djur, nästan som ett skansen i miniatyr. Tillbaka-till-naturen-febern finns överallt. Jag säger Reclaim the landsbygd och natur! det behöver inte vara mysigt och blommigt och präktigt och tjoigt och bullar och gummor och älgar och vargar och björnar, och timmer och fiol och öppna landskap. tack och hej

Henry David Thoreau is a stalker

De som fanns förut och jag som ett spöke.

mormors kök

jag läser en bok just nu av Göran Greider. Den heter Fucking Sverige och jag kan verkligen rekommendera den om man är intresserad av förhållandet mellan stad och landsbygd. I ett kapitel så talar han särskilt om den allmäna längtan till landet som ändå finns bland många människor. Att många innehar en dröm om att hitta ett stort gammalt hus, med takbjälkar, och vedspis i köket, som man kan renovera så att det blir som i inredningstidningen country life, eller vad den nu må heta. Hursomhelst så är Greiders poäng att när många av oss drömmer om landet så är det en viss typ av landsbygd, en romantisk sådan. Han skriver ofta om Henry David Thoreaus och hans bok Walden life in the woods. jag har inte läst den själv, men får uppfattningen av att det handlar om en beläst ung man som blir trött på modernisering och industrialism och flyr staden för att på landet få ro och tid till att göra det som människan är ämnad att göra, nämligen att vara nära naturen. Där stannar han i några år till han känner att han vill göra något nytt. Det hela blir ett slags experiment som uppmanar till att man inte kan se ner på landsbygden om man inte vet något om den. Vilket kanske är en logiskt tanke, varför ser man ner på människor som inte flyttar från landet, men aldrig de som inte flyttar från staden??Thoreaus bok verkar iallafall väldigt romantiskt och jag antar att den skrevs under just romantiken, när man skulle ut och vara ett med naturen. Hursomhelst så hör denna bok och hur man såg på naturen då, ihop med hur man än i dag längtar ut till något naturligt menar Greider. En kul grej är att i utställningen som jag var på i dag med Claudia del fierro, så refererade hon också till just denna Thoreaus!! Han förföljer mig! Eller är det kanske så att hans tankar stämmer in på det samtida samhället? Är vi i en romantisk period måntro?? (how romantic!!) Måste landet vara romantiskt! Är jag romantisk för att jag kommer från landet...aaaa no I don't think so??? m

nyss

jag skrev precis ett väldigt långt inlägg. det försvann för att nätet vill stänga av sig innan jag blev klar. Så kan det gå. Men istället för att försöka komma ihåg allt tänkte jag tipsa om bra utställning på galleri Box just nu.

CLAUDIA DEL FIERRO
www.galleribox.se

Hon har använt sig av en reseberättelse om hennes hemland, (chile) som en svensk man skrev någon gång i början av 1900-talet. Nu har hon istället gjort en ny version fast i sverige där hon intervjuar människor som väljer att leva i tält eller hyddor i skogen istället för i hus och i stad. Detta var en väldigt intressant utställning, dels därför att hon applicerat den "romantiska naturmänniskan"- bilden, på svenskar istället för sydamerikaner och dels för att den fokuserar på människor som väljer att leva i samhällets periferi. de som inte vill leva som man bör, och ifrågasätter vem som egentligen har rätten till att äga mark. kanske låter detta lite hippieaktigt, men det handlar ändå om makt. vilket påminner mig om Annika Erikssons hus vid näckrosdammen, som byggdes tidigare i vår. Det var ok för henne att bygga ett hus där, men genom att hon är en etablerad konstnär. Skulle det var ok om dessa naturmänniskor var konstnärer? Jag vet inte det är en svår fråga. En av det som Claudia intervjuat sade en intressant sak, att skillnaden mellan stad och landsbygd var att om man kom in i en by med lortiga kläder, så trodde de flesta att man arbetat med något, medan om bar samma plagg i en stad skulle alla tro att man var en knarkare.