För det första så vill jag säga att jag tycker att redovisningsformen var väldigt bra att någon var "opponent" och att även alla sedan fick kommentera, känns som att alla lär sig så mycket mer när man får vara med och lyssna. Självklart skulle jag så här i efterhand kunnat göra så mycket mer eller annorlunda, men så här i efterhand känner jag mig ändå relativt nöjd med slutresultatet. Något som jag ångrar lite är att jag inte byggde en riktig modell av trä, men jag bedömde att tiden var alldeles för knapp och att det skulle bli för kostsamt. Det var lärorikt att använda sig av sketch up. När jag sitter med det programmet så kan jag förstå varför mycket arkitektur ser ut som den gör idag. Självklart generaliserar jag en hel del nu dels så är det ju vissa arkitektoniska trender men jag kan tänka mig att det även beror på vilka verktyg man har. Har jag en ny och bra penna så påverkar ju det hur jag ritar. Jag tror att det är ett väldigt bra program att jobba med i skolan, för att det är väldigt lätt och det ser genast väldigt proffsigt ut.
Det som har varit mest givande tycker jag är att jag fått en större bild av miljonprogrammet. Jag har tagit del av tankarna bakom och kan förstå att man ville att städerna skulle vara luftiga och symmetriska när den moderna tiden var på väg, inte minst med tanke på bilen. Jag tror även att jag kan tänka längre än att just att dessa byggnader är fula, numera tycker jag att det är något envist och kaxigt över dem, som om de vägrar att anpassa sig och de avslöjar inte heller särskilt mycket om de som bor i husen. Eftersom utsidan är så intetsägande är det svårt att avgöra vilken klass de boende tillhör, eller det skulle kunna vara så i praktiken om det nu inte var så att Göteborg är norra Europas mest segregerade stad. Visserligen så hade detta projekt kanske passat bättre på något annan plats, Masthugget är ju inte direkt ansett att vara särskilt miserabelt. Men jag tycker ändå att man kan förstå själva poängen med fördomarna kring dessa byggnader. På något sätt kan jag tycka att det är något skönt över husen eftersom det inte har någon gullig nostalgi över sig, att det bara är rena och funktionella. Jag tänkte lite på alla inrednings tidningar som bygger på lantlig romantik där reportagen handlar om par som renoverat någon stor gammal skola, visserligen är ju detta också väldigt fint. Men ibland kan jag tycka att det blir lite väl mycket nostalgi att det mer handlar om status och gullighet lite som disney staden. I kontrast till detta så känns miljonprogrammet lite som en fräsch fläkt.
Jag tycker även att det har varit intressant att fundera ut en förändring som dels skulle kunna skapa lite mer liv men även skulle kunna förändra känslan för området. Jag funderar på om man som arkitekt skulle kunna jobba med historien och historier kring områden för att skapa en gemensam identitet, skulle man tillexempel kunna hitta på en historia för att skapa en känsla kring ett område?Kanske är det tiden vi lever så fullproppad med olika val, information, krav att vi mer och mer kommer att uppskatta just berättelser om plasten vi bor på, vår släkt, sakerna vi äger. Det kanske låter banalt men jag tror att människor i grund och botten är ganska lika och alla uppskattar berättelser. Om detta projekt blev verklighet så om femtio år så skulle kanske någons barnbarn hitta det som deras mormor skrev om sig själv år 2008 i ett gammalt arkiv på Fjällgatan.
Vore det inte ganska givande om eleverna i en klass fick utgå från sin egen gata för att försöka hitta mönster och titta lite noggrannare på det som man ser varje dag, eller kanske låta eleverna undersöka varandras gator. Om man pratade om arkitekturhistoria så skulle detta projekt vara bra för det blir ju intressantare att lära sig om historien om man själv är del av den, dvs. den egna gatan. Man skulle även kunna titta på gatorna utifrån olika perspektiv, makt, feministiskt, marxistiskt osv. Varför ser det ut som det gör i vår stad?
Jag tror att det är viktigt att känna en förankring i plasten eller området där man bor. Ett projekt av detta slag skulle kunna skapa den förankringen om man tidigare inte haft någon. Kanske skulle eleverna kunna arbeta just kring bostäder och historia, hur har mina föräldrar bott, mina mor- och farföräldrar? Klassen skulle kunna skapa ett eget arkiv där varje person samlade in sina egna tankar om olika uppgifter för att lära sig mer av och om varandra och få förståelse för varandras olikheter. Kanske skulle detta projekt kunna genomföras i stadsdelar som man vanligtvis inte vistas i. För initiera en diskussion kring hur man ser på olika områden i staden och hur man kan förändra detta.
Nu när detta projekt är slut inser jag att det handlar mer om mig själv än vad jag till en början insett, för det där med historisk förankring, har nog en hel del att göra med det gamla Dalarnaspöket. Detta projekt är ju egentligen same same but different (som konflikt grejen) Mjä att jag aldrig kan låta bli, men jag tror att det beror på att min familj har sådan sjuk koll på alla byggnader i byn och vilka som bott där över en period på flera hundra år. Kanske blir man helt knäpp då och tror att det är något fundamentalt viktigt för alla människor att ha koll på huset man bor i, kanske handlar detta om att jag behöver historisk förankring i Göteborg? Förra veckan var jag hemma hos en vän som hade en bok om konstnären Otilia Adelborg, hon bodde en period i Dalarna (i början av 1900) ganska nära där jag kommer i från. Jag satt och bläddrade och helt plötsligt en bild på Sparfgården i Söder Rälta men en spelman på trappen, det är mormor och morfars hus, ha ha så typiskt och gulligt och ja ni vet romantiskt.
jepp.
Det som har varit mest givande tycker jag är att jag fått en större bild av miljonprogrammet. Jag har tagit del av tankarna bakom och kan förstå att man ville att städerna skulle vara luftiga och symmetriska när den moderna tiden var på väg, inte minst med tanke på bilen. Jag tror även att jag kan tänka längre än att just att dessa byggnader är fula, numera tycker jag att det är något envist och kaxigt över dem, som om de vägrar att anpassa sig och de avslöjar inte heller särskilt mycket om de som bor i husen. Eftersom utsidan är så intetsägande är det svårt att avgöra vilken klass de boende tillhör, eller det skulle kunna vara så i praktiken om det nu inte var så att Göteborg är norra Europas mest segregerade stad. Visserligen så hade detta projekt kanske passat bättre på något annan plats, Masthugget är ju inte direkt ansett att vara särskilt miserabelt. Men jag tycker ändå att man kan förstå själva poängen med fördomarna kring dessa byggnader. På något sätt kan jag tycka att det är något skönt över husen eftersom det inte har någon gullig nostalgi över sig, att det bara är rena och funktionella. Jag tänkte lite på alla inrednings tidningar som bygger på lantlig romantik där reportagen handlar om par som renoverat någon stor gammal skola, visserligen är ju detta också väldigt fint. Men ibland kan jag tycka att det blir lite väl mycket nostalgi att det mer handlar om status och gullighet lite som disney staden. I kontrast till detta så känns miljonprogrammet lite som en fräsch fläkt.
Jag tycker även att det har varit intressant att fundera ut en förändring som dels skulle kunna skapa lite mer liv men även skulle kunna förändra känslan för området. Jag funderar på om man som arkitekt skulle kunna jobba med historien och historier kring områden för att skapa en gemensam identitet, skulle man tillexempel kunna hitta på en historia för att skapa en känsla kring ett område?Kanske är det tiden vi lever så fullproppad med olika val, information, krav att vi mer och mer kommer att uppskatta just berättelser om plasten vi bor på, vår släkt, sakerna vi äger. Det kanske låter banalt men jag tror att människor i grund och botten är ganska lika och alla uppskattar berättelser. Om detta projekt blev verklighet så om femtio år så skulle kanske någons barnbarn hitta det som deras mormor skrev om sig själv år 2008 i ett gammalt arkiv på Fjällgatan.
Vore det inte ganska givande om eleverna i en klass fick utgå från sin egen gata för att försöka hitta mönster och titta lite noggrannare på det som man ser varje dag, eller kanske låta eleverna undersöka varandras gator. Om man pratade om arkitekturhistoria så skulle detta projekt vara bra för det blir ju intressantare att lära sig om historien om man själv är del av den, dvs. den egna gatan. Man skulle även kunna titta på gatorna utifrån olika perspektiv, makt, feministiskt, marxistiskt osv. Varför ser det ut som det gör i vår stad?
Jag tror att det är viktigt att känna en förankring i plasten eller området där man bor. Ett projekt av detta slag skulle kunna skapa den förankringen om man tidigare inte haft någon. Kanske skulle eleverna kunna arbeta just kring bostäder och historia, hur har mina föräldrar bott, mina mor- och farföräldrar? Klassen skulle kunna skapa ett eget arkiv där varje person samlade in sina egna tankar om olika uppgifter för att lära sig mer av och om varandra och få förståelse för varandras olikheter. Kanske skulle detta projekt kunna genomföras i stadsdelar som man vanligtvis inte vistas i. För initiera en diskussion kring hur man ser på olika områden i staden och hur man kan förändra detta.
Nu när detta projekt är slut inser jag att det handlar mer om mig själv än vad jag till en början insett, för det där med historisk förankring, har nog en hel del att göra med det gamla Dalarnaspöket. Detta projekt är ju egentligen same same but different (som konflikt grejen) Mjä att jag aldrig kan låta bli, men jag tror att det beror på att min familj har sådan sjuk koll på alla byggnader i byn och vilka som bott där över en period på flera hundra år. Kanske blir man helt knäpp då och tror att det är något fundamentalt viktigt för alla människor att ha koll på huset man bor i, kanske handlar detta om att jag behöver historisk förankring i Göteborg? Förra veckan var jag hemma hos en vän som hade en bok om konstnären Otilia Adelborg, hon bodde en period i Dalarna (i början av 1900) ganska nära där jag kommer i från. Jag satt och bläddrade och helt plötsligt en bild på Sparfgården i Söder Rälta men en spelman på trappen, det är mormor och morfars hus, ha ha så typiskt och gulligt och ja ni vet romantiskt.
jepp.
