att rita till musik

Känner att jag har någon slags hat-kärlek till det jag har gjort. Jag gillar själva tanken med att man skulle kunna översätta musik till arkitektur eller konst och viceversa, fast samtidigt så blir det lite konstlat tycker jag iallafall när man tar in det i skolans värld. Vem har egentligen inte varit tvungen att rita till musik i skolan,,klassiska symfonier,,,massa explosioner på papperet. Enligt den friakonstens tradition, eller modernismen, att man bara ska släppan fram sina innersta känslor och så blir det något bra, det blir fin konst? Det betyder ju inte att det är något fel med att rita till musik, det kan ju bara kännas lite abstrakt och ogenomtänkt. Blir inte mitt projekt precis så, en slags känslosam sörja? Jag hoppas inte det, eftersom jag har försökta att sätta det i ett sammanhang och ifrågasätta hela grejen med musik och arkitektur. Sen så ville jag även ge någon form av upprättelse till miljonprogramet genom att ge det musik. Och protestera mot den rådande normen (som jag har läst om under detta projekt) av arkitektur och musik, att denna sammanslagning enbart skulle gälla för viss typ av musik och viss typ av arkitektur. Att det måste finnas ett klimax. Under en handledning som var det någon som påpekade just detta med klimax som en form av ejakulations fixering, som om att denna musik och arkitektur har någon slags manlig macho stereotyp förebild. Att visa sig stark och mäktig.. Ja, kanske är det så, med tanke på arkitektur och komposition länge var ett mansdominerat område är det kanske inte helt konstigt om det finns sådana tendenser. Jag tycker att detta är oerhört intressant och skulle önska att jag kunde undersöka detta ännu lite mera. Läser lite om Katarina Bonneviers som skrivit boken "Behind straight curtains: towards a queer and feminist theory of architecture" Hon säger att "Jag menar att arkitektur skapar oss lika mycket som vi skapar arkitektur. Arkitektur skapar identitet och tillhörighet, konstruktioner som båda är beroende av genus och sexualitet". Det är klart att det är så, jag kan tänka mig att om jag hade fokuserat mer på själva planlösningen på fjällgatan så hade detta projekt sett annorlunda ut och det hade varit intressant att följa det spåret. Men jag har valt att se på husen och dess läten på ett könsneutralt sätt. En statiskt grund, ett cykliskt ljud, som fylls av andra, av de som kommer förbi, det som händer, den som har lust att vara med, något som pågår över tid, som byggs på, som skapar historia, ytterst subjektivt kanske, men det är så jag känner det.